Hur kul är det med hifi-apparater, egentligen? 

Det finns dom där milstolparna man kommer ihåg på det personliga planet. Apparater som personifierade lycka, som var häftiga, ganska eller till och med horribelt dyra och gemensamt för dem om man skall komma ihåg dem var att de gjorde tricket.

Tricket i det här fallet är att de tog bort fokus på apparaten i sig. En motsägelse kanske och visst dyrkade man just den apparaten men det var för vad den gjorde.

Ett exempel kan vara ett par Wilson Watt Puppy 3 som fanns som begagnade mitten 90-tal. Jag lyssnade på dem och fick en aha-upplevelse av sällan skådat slag. Lyssnade på körmusik, orkester och en blues-gubbe men det var körmusiken som utmärkte sig. Resan hem var en enda lång grubblande dimma. På 20 mil hinner man tänka en del och besluta sig, förkasta, ombesluta, våndas…

Nästa morgon kom och sinnesstämningen var precis likadan. Jag kunde ju inte LEVA eller TÄNKA utan att ha säkrat dom där högtalarna, den där kören, känslan, det kusliga mjuka realistiska… Då var ju valet – intalade jag mig – egentligen ganska lätt.

Sagt och gjort, prick kl 10 öppningsdags ringer jag och vill boka dem. Då är dom borta, köpta kvällen före – medan jag satt i bilen på väg hem. Dom hamnade i Mariestad. En annan kille blev kär i dem och köpte dem.

Tidshopp 15 år …. Han är nu min kund och har ett par silverfärgade B50 från Burmester hemma som han köpte förra sommaren. Watt Puppy såldes till en av hans kompisar. Vi kom på att det var han som köpt just de 3:orna framför näsan på mig en dag när jag levererade en CD-spelare för prov hemma hos honom. 

Han är lik mig, det kan hända fort eller det kan ta tid men prylarna måste göra det där magiska, det där som får en att längta hem till stereon. Inte för apparaternas skull utan för musiken.

Musik är en form av livselixir som jag inte kan vara utan. Hela livet har det följt mig i form av morfar som spelade på det svarta stora pianot vi hade i vardagsrummet. Syrran spelade först blockflöjt, sedan piano och tvärflöjt och hon fastnade i yrket och gick musikgymnasium sedan musikhögskola och landade i Blekinge. Dirigerar orkestrar, har musiklektioner, spelar i kyrkor och på begravningar. Det är någon form av livsstil, ett levande kulturarbetarliv.

Själv spelade jag fiol i mellanstadie och högstadie, växlade till elbas och sedan hann tonåren ikapp… Men att leva utan går inte. Stereon blev sedan min grej, mitt surrogat, i stället för att sitta i 2:a fiolen och åka på turné med ungdomssymfonin till Danmark eller lira elbas till kören i missionskyrkan. Och i stereon kan man plocka upp vilken genre man vill, vilket århundrade eller årtionde man vill, söka stämningar eller få kickar, ta ett par starköl och känna sig oövervinnlig, vacker och k - - sorry, korret har semester, men ni fattar vad jag menar. Eller bara åka på den fantastiska resa det är att lyssna sig igen om Rostropovitch i Dvoraks cellokonsert, känna sommarvärmen på en jazzkonsert utomhus, ta in Pink Floyd i huvudet på hög volym eller avnjuta ett par textrader som

Du var den vackraste kvinna
Som gått i regn utan skor
Mellan Lyckorna och Ljung
gud, vad vi skrattade och svor

Jag har en vän i Värmland som gått på grund. Han vill sälja sin utrustning. Inte för att han har ont om pengar, inte för att frun tycker grejorna är fula. Utan för att han har tappat lusten. Lusten att lyssna.

Jag är oförstående, det går inte in. Ett liv utan hifirigg är inget liv. Dödssvarta månader i Östersund för länge sedan som jag inte trodde jag skulle överleva på riktigt, livet slut och ångest och saknad som river… Stereon som tröst, som utlopp, som… överlevnadsmaskin. Ibland tyst, ibland i bakgrunden men UTAN?? Nope.

Bröllopp en junimånad, för lite mindre länge sedan, 120 personer bjudna, ett litet kapell mitt inne i skogen. I centrum? Musiken såklart. Inte en enda traditionell brudmarsch, musik med glädje, med budskap, som stämningsläggare.
Och partajet efteråt, på logen…Slutade kl fem på morgonen och vi hade dansat som vi aldrig dansat förr och vi spelade för halva socknen den där natten…

En annan tillställning, på ridanläggningen i Skövde, ryttare och hingstvisare och besökare och hästägare i en lycklig gröt klockan 2 på natten och det enda som fanns att spela på var två små sony walkman cd-spelare kopplade till mixern och det gick att spela precis vad som helst, Richard Marx (kommer ni ihåg honom), Ebba Grön, Tomas Ledin, Lady in red, AC/DC, Whitney på den tiden hon sjöng som en näktergal eller ja, vad som helst. Lyckliga människor som dansade och sjöng och säkert en hel del annat.

För att inte tala om stunderna mellan fixandet, kabeltrixandet, spikes-kuddar-frigolit-hydralik-frågorna och placering placering och så sitter det, som en smäck och man blir kvar i fåtöljen tills öronen stänger av, huvudet ramlar framåt och man släpar sig mot sängen…

Vadå tröttnat? Vadå tappat lusten? Hur är det möjligt?

Luktar inte syrenerna ljuvligt längre? Det nymalda kaffet känns som bark? Bilen blir ju ändå skiten så varför tvätta den? Aldrig blir kärleken ny igen?

Något är alltså fel, men vad?

Jo, anläggningen gjorde kanske aldrig tricket. Man måste ha något att börja med, en stund som tänder jävulen i dig (och vi håller oss nu i metaforernas land och inget annat), ett habegär som bygger på det upplevda, den innerlighet och snudd på kärlek som kan uppstå mellan en del apparater och en människa. För att apparaten gör DET.

Inte för att den anses bäst. Inte för att den har fått 25 positiva recensioner över världen. Inte för att just du kan få köpa den för halva nypriset endast demokörd.

Skit i dom bitarna! Det kommer att gå åt skogen!

Ta rätt på vad som gör dig lycklig och på vad som fungerar för dig. Resten är – som pappa sa – bara en fråga om pengar.

Kärleken till musiken… Vi kommer om ett tag att ta ett steg till på den vägen som en av de nyheter som utlovats till våra kunder för 2011. För det här är viktigt. Vi har ett budskap och det handlar inte om att sälja så mycket apparater som möjligt, inte om att vara märkvärdigast eller först eller sist med allt.

Utan kärleken till musiken orkar inte en enda människa hålla på med hifi i längden. Och att jobba med det? Har svårt att föreställa mig men det borde bli någon form av straff. Vadå låter? Vill du ha den eller inte. Nä, jag är inte folkilsk men BESTÄM Er nån gång…

Dags för en kopp JAZZ. Jo, alltså det är en böna och en rostning från Åre. Mjuk, sensuell, passar med eller utan mjölk, helt utan beska. Den gör också tricket, den gör DET. En milstolpe helt enkelt. En fantastisk sak för livsnjutare…

Förstår du vad jag menar?