Vinnie Rossi Integrated

För att ta sig an den här texten behövs en inledning. Det handlar ju mycket om varifrån man kommer, hur man är fostrad in i Hifi-livet och var ens preferenser ligger.

Många entusiaster har kommit in via billjud. Andra via hembyggen. Ytterligare andra har anammat det engelska ljudet (-”this is BBC broadcasting”…) och somliga gillar glöden från trioder, minimalistiska konstruktioner, horn. Ett gäng gillar feta högtalare typ JBL och Rock´n Roll. Skål kompis!

Som de flesta har jag vinglat runt lite överallt. Har byggt ett par högtalare själv på den tiden önskan var större än plånboken, det blev inget bra och jag gör aldrig om det. Elektronik har jag aldrig provat att bygga, är för dålig på fysik helt enkelt. Med tiden så snappar man såklart upp en bred allmänkunskap om man jobbar i branschen och kan skilja på bipolära och mosfet, triod och pentod, klass D, direktupphettat, motkopplingsfritt eller inte, dämpfaktorer och alla dessa uttryck som sakta har fått koppling och mening när man lyssnar till konstruktionerna.

I mitt fall är det så att vanliga transistorer är grejen. Jag har hört många rörförstärkare låta synnerligen fint men de klarar som regel bara halva musiken och halva högtalarmarknaden. Min naturliga hemvist är Krell, Burmester, Accuphase, Bladelius och på senare tid AVM. Ibland klass A, ibland inte, ibland ett rör i förstegsdelen men oftast inte. Stabilt, välbyggt, tungt. Och man kan välja vilka högtalare man vill utan att stärkarna kroknar.

Högtalarmässigt har det för egen del med åren blivit Infinity Kappa, Amerikanska Thiel i flera nivåer, Martin Logan, Wilson, Audio Physic, QRS såklart men även Tyska Tidal. En katt bland hermelinerna är Monitor Audios PL 500 mk2 som tar sig in på listan, trots sitt ursprung :-) 

Fullregister alltså. Hög trovärdighet även med 120 man i klassisk orkester. Bäst i den genren är Burmester med sin skyhöga dämpfaktor parad med en återgivning som inte lämnar något övrigt att önska. Just den kopplingen - hög dämpfaktor och (trots det) bra återgivning - är ett vinnande koncept hos mig.

För ett antal år sedan sålde jag Audio Research i butiken. Kombinationen LS28 försteg och REF 75 SE hade något alldeles extra. Det rubbade min värld en smula. Prislappen på drygt 200 tusen ihop skall ju såklart ge välljud men detta var något alldeles extra. Man fick den där känslan av ”musikalitet” men som de flesta som läser denna text vet så värjer jag mig mot att apparater skulle kunna vara musikaliska. Men de tillförde helt klart något, adderade ett mervärde. Många av butikens gamla rörälskande kunder (som handlar kablar och högtalare men aldrig elektronik av mig) log under lugg.

Tills jag kopplade upp en fullvuxen högtalare och basen föll igenom i dynamiska passager, som väntat. Men ljudminnet av det där ”adderande mervärdet” sitter kvar.

Idag sitter jag i en ny butik, har bra koll på hur mitt rum låter och var högtalare skall placeras. Favoriter just nu är två: Piegas 711 är svårslagna i kraft av att ha all läckerhet och delikatess i toppen med mid/diskant i en coax-variant med magnetostatelement. Parat med traditionella dubbla 8-tummare och slavbas framåt. Fint som snus och det är bara QRS Mist som excellerar mer på dynamiska passager i mellanregistret och måhända MA PL 500 mk2 med sina dubbla mid. I allt annat är Piega 711 en överlägsen högtalare. Den andra favoriten är QLN Prestige Three. Tar man med priset i ekvationen är det butikens bästa högtalare, utan minsta tvekan. Med en P3 har man ett vidöppet fönster att få musiken igenom och den räcker ned till vad alla vanliga golvhögtalare når till i basen, sina två element till trots. Just det torde vara en av branschens mest slitna uttryck: ”bra bas i förhållande till sin storlek”. Alla stativhögtalare eller små tvåvägare får just den texten klistrad på sig. En QLN P3 är något annat. Här tittar de flesta efter en subwoofer och ändå har man inget som helst av det traditionella ”bas-häng” som små högtalare brukar puckla ur sig genom basporten innan de tvärdör nedåt. Ni som kan era småhögtalare och kan läsa en graf över impedanskurva och frekvens vet vad jag pratar om.

Där är lite bakgrund och där är mitt lyssningsverktyg. I denna Burmestermiljö kopplar jag då upp en integrerad Vinnie Rossi. Den heter något obegripligt som 2 i L eller dylikt och det borde man ändra på. Låter lika obegripligt som Wolksvagen ID. s eller om det var iD utan punkt. Om man nu har ett namn som låter som en Ferrari eller båtar i mahogny med klarlack som det står Riva på så kan man ju inte förstöra det med bokstavskombinationer. En Ferrari heter Lusso, eller California, Inte 3 - lt.b. En Riva heter Aquamare eller Monte Carlo, inte 4 x Le.

Samtidigt och inte helt utan avsikt är vi inne på varumärken som passar ihop. Ferrari. Riva. Vinnie Rossi. Nu skall jag berätta varför.

Utseendet är en smula udda. Ytterligt välbyggt kabinett med riktiga kontakter på baksidan. Med ”riktiga” så menar jag att Kina-WBT look a like lyser men sin frånvaro. Vi hoppar över fötterna, min utrustning står på HRS Nimbus NA 150 i princip alltid. Alla former av spetsiga don är mest en eftergift för kundernas tro på stenhård koppling mot underlaget som alltid sägs vara något annat än stenhård koppling mot underlaget …

Displayen är stor och extremt tydlig, tack för det!

Konstruktionen är en hybrid. Rör i form av 6SN7 trioder i förstegsdelen och mosfet klass A/B i slutstegsdelen. Vad 6SN7 är för något har jag inte en susning om men valet av hybrid känns igen. 
100W i 8 ohm och 170 W i 4 ohm. Hyggligt stark med andra ord.
.

På ett par QLN Prestige Three visar det sig vara helt tillfyllest. Det är ju en impedanslinjär högtalare som suger lite mer kraft ut förstärkeriet än andra konstruktioner. Å andra sidan så blir just effektbehovet mindre dramatiskt i de olika frekvenserna.

Pudelns kärna: Hur låter det?

För första gången har jag behövt två hela dagar på att bena ut vad det är som händer. Det låter inte som något annat jag har i butiken. Jag har rörmonoblock med KT 88-rör. De låter maffigt med bra baskraft och vacker topp. Jag har det eminenta slutsteget AVM 6.3 som är det första att klå ett Burmester 956 mk2 för ungefär samma prislapp och som har bottenstark bas, fin mid och tjusig diskant och som man kan spela hur högt som helst med utan att det känns ansträngt.
I samma rum som Vinnie Rossi huserar också ett Dan Dágostini integrated (250 000kr) och såklart en Burmester 088/911 Mk3-kombi för 460 000kr plus en anständig XLR-kabel från Transparent. En kalibrerad Reference, ca 74 000kr. Ett riktigt referenspaket.

Det är alltså ett omständligt jämförande mot dessa andra storheter som krävs för att förstå vad som händer och därför har det tagit två dagar.

Burmester, Dan D’agostini och AVM målar i många avseenden upp samma bild när man spelar t ex 

1) en gammal välkänd klassiker som Händels Haec est Regina Virginum med Ann Sofie Von Otter och Musica Antiqua Köln. En goding som fanns på Burmester test record nr 2. Finns på Tidal.
En fantastisk inspelning som växlar mellan mjukt samstämmigt stråk och sopranstjärnans mäktiga forte. Rumsklangen är hela tiden närvarande, Von Otter står absolut i mitten en bit bort och alla dessa anläggningar presenterar en klang och ljudbild som gör att man förstår varför man saluför dem.
Med Vinnie Rossi händer något annat. Man accepterar ljudbilden omedelbart. (Jag återkommer till det till synes självklara) Noterar att klangen kanske är lite varmare. Men samtidigt - och det är detta som gör att man går tillbaka och kontrollyssnar hela tiden - så är inspelningen tydligare. Jag som i min ungdom suttit i en symfoniorkester (ungdomssymfoni, 2:a fiol, nothing fancy) kan plötsligt se och höra instrumentens träkänsla, de respektive klangfärgerna i cello, altfiol och violin. De har ju alla sina egna övertonsregister, sitt instrumentegna ljud om man så vill. Man tänker: hur gör han det här?

2) Ulf Lundell; Bartender, på plattan Utanför murarna från 1989
Inspelningen är lite egen med sångaren inte helt centrerad men här finns annat att njuta av. Det är en studioinspelning av hög karat. Med Vinnie Rossi så känns Lundells röst mer närvarande. Det finns ett pålagt litet eko alternativt en bit av studion som släpper fram lite reflektion i de högre röstregistret. Detta hörs tydligare i Vinnie Rossin än i de andra. Basen är livfull, vibrerande och man vill aldrig att låten skall ta slut så bra är den. Högre i nivå än de andra anläggningarna underligt nog men nota bene: inte sladdrig, bara livfullare och med längre utklingning. Saxen har allt det där en sax skall ha men här har stråkastarljuset i en rökig och mörk jazzlokal fångat blänket, väset och man hör även ett mycket försiktigt klapper när fingrarna går över instrumentets klaffar. Det är en intimitet som jag inte hört förut.
3) Anette Askvik: Liberty
Påkostad studioinspelning som kanske mest av alla låtar avslöjat skillnaderna mellan mina referensapparater. Direkt accepterar man det som händer och det målas upp en ljudvärld man kan simma omkring i. I låten händer det mycket, olika instrument, ljud, pling och doff med eller utan eko i en suggestiv melodi. När det gäller lager på lager så fångar Vinnie Rossin inte bara djupet och bredden. Den fångar också utrymmet EMELLAN lagren och gör det så enkelt att följa med, simma omkring … och bli sittande till någon timma efter stängning … I detta spår finns också en saxofon och här hör man tydligt övergången från mjukt sensuellt till hårt och väsande när saxofonisten växlar upp. Du ser tratten … Mästerligt.

4) Toccata och Fuga, D moll, Jean Guillou spelar i Saint Ustache, Paris. Ligger på Dorian.
Detta är en välkänd audiofilinspelning. Eftersom jag lirar på en tvåvägare så är mitt intresse här inte hur djupt det spelar. Kyrkan är enorm och orgeln är enorm. Det finns ett rum, massor av eko, en stor tingest av trä och metall som skall hanteras av organisten. Med mina referenser spelas det oklanderligt, imponerande, djupt såklart, så djupt en QLN P3 klarar och det är ett nöje att lyssna.
Vinnie Rossin ger en dimension till. Det handlar om två saker. Närvaro och utklingning. Efter de klassiska begynnelseackorden kommer en passage där organisten går upp i tonskalan med ett ackord och kopplar fler och fler register uppåt i ett crescendo. Det är märkligt nog bara Vinnie Rossin som klarar att på hög volym bena ut varje andrag, varje tillkomst av ett register pipor per gång. Det är också bara Vinnie Rossin som klarar att presentera riktigt långa efterklanger samtidigt som nya toner redan börjat spela. Det ”hänger” alltså klart längre. Du ser lokalen.
.
Jag vet att det inte kommer fungera på MA PL 500 mk2, eller på QRS Mist eller på det par Sonus Faber Stradivari jag har inne just nu. På låg volym alldeles säkert. Men referenserna kommer hålla i bättre, leka med dynamiken och oansträngt fortsätta att presentera all ljudbild och bas som om det var ännu en dag på jobbet. Kul Hifi. Hög karat. No limit, köp vilka högtalare du vill och vi kan också få byxorna att röra sig en aning nedtill. Alla - utan undantag - kan också det lilla, det försiktiga, det intima. Vi är långt ifrån Kina power eller Cerwin Vega.

Men Vinnie Rossi är mästerlig i ett rum på 20-40 m2 med ett par QLN Prestige Three och man förstår den rad av utmärkelser kombinationen fått på flera mässor i USA.

Att ”tro” på ljudbilden första sekunden, att höra lokalerna andas och vibrera och att få ut all denna detaljrikedom utan några som helst överdrifter i diskantområdet är svårsmält. 

Vinnie Rossin gör allt som en bra rörförstärkare gör och allt som en rörförstärkare inte gör. Kostar 195 000kr och du kan få den med en ytterligt kompetent DAC och /eller inbyggt MM/MC-steg av hög kaliber.

Och så finns det en SE-variant. Med 300B-rör i försteget. För 264 000kr.  Mamma mia …

Kringutrustning:
AVM streaming (Tidal och NAS)
Transparent Reference XL digitalkabel
MSB The Discrete DAC
Transparent Reference XLR
Transparent Reference Speaker Cable
Transparent Reference Powercord till alla apparater via Transparent Reference Powerisolator
QLN Prestige Three

Burmester 088
Transparent REF XL
Burmester 911 mk3

Dan D’agostini integrated
All elektronik på Harmonic Resolutions System Nimbus NA 150. (lämnar orginalfötter hängande i luften vilket är tanken)