Hi Fi och de förvirrade begreppen

På nätet cirkulerar just nu fullt med alternativa vägar till ljudnirvana. men vi tar det från början. Som vanligt är texten full av generaliseringar och några små överdrifter.

I begynnelsen handlar allt om bas. Mycket bas. I bil, i bio, i stora högtalare. Du är tonåring eller lite äldre och det är kul med hifi. Eller, ja, bas då alltså …

Sedan går man vanligtvis all in på bio. Där lägger man slantarna på en extremt stor duk eller den största skärmen. Resterna av det som finns i plånboken går till elektronik och högtalare. Och sub. Har man större plånbok brukar det bli en fräck rigg med bra bioförstärkeri, dubbla subwoofers (vilket ju alltid är att föredra då det är enklare att ställa in).

Eftersom rummet nu är en bio och bilden är maxad i storlek så hamnar högtaleriet på förutbestämda platser. Oftast hamnar frontarna i varsitt hörn eller kloss an mot bakväggen. Det är en fantastiskt dålig placering rent ljudmässigt.

Eftersom det är en dålig placering så har bioprocessorerna nuförtiden mikrofoner och digitala rumskorrigeringar. Det behövs verkligen eftersom högtalarna står på fel ställe. Man lär sig att om det är något i ljudet som behöver justeras så gör man det med apparaten.

Där någonstans befinner sig de flesta som har investerat pengar i någon form av ljud, i alla fall i första skedet.

Om jag kommer på hembesök till en sådan kund så vill han att det skall gå att lyssna på musik också. Han har varit på mässa eller i min butik och gillat upplevelsen med rymd, luft, 3D och naturligt ljud. Det låter inte så hemma hos honom. Alltså hembesök.

Efter en 15 minuters lyssnande hamnar högtalarna kanske en halv eller hel meter ut i rummet och lite inåt. Jo, han hör att det låter bättre, basen är naturligare, rösterna hänger fritt i rummet framför honom. Men nu kan man ju inte titta på film?!  Den extremt breda duken skyms ju delvis av högtalarna. Jag frågar då vanligtvis om det är nödvändigt att ha så stor duk eller skärm? DET är ju som att svära i kyrkan. BILDEN är fortfarande viktigast … Jo, men det är billigare med en något mindre skärm och skärpan blir lika bra om inte bättre. Om man blåser upp bilden maximalt måste man sitta långt bort - vanligtvis där rummet tar slut bakom en - och ljudet blir mest rumsreflexer… Flytta fram en meter och ljudet sitter. Och med mindre skärm är problemet löst.

Om man flyttar fokus till stereogänget så hamnar man i en annan diskussion. Efter det där med all bas så har de vandrat vidare till att kunna spela högt, att få mycket detaljer, att gilla dynamik osv. Under hela den processen blir förmodligen apparater och högtalare mer och mer naturliga. DVS de spelar mer och mer av det som finns på inspelningen och ger mindre och mindre av egenljud.

Utan undantag ställs man till slut inför vissa val. Massor av inspelningar idag är för ear pods, för lyssning i bil eller för att spelas i Radio City, Mix Megapol osv med massor av loudness, kompressorer osv. Dessa inspelningar låter oftast inget vidare i en bra hifi-anläggning. Ungefär som två katter i slagsmål, i en plåtburk.

Då följer frågan: det är alltså fel på hifi-anläggningen?

De äldre minns att det aldrig lät sådär när de lirade plattor på bra Hifi-anläggningar i sin ungdom. Kanske 70-, 80- eller 90-tal. (Med vinylskivor på den tiden så fuskade man inte alls som nu med alla digitala möjligheter. Inspelningar var ett viktigt hantverk, vinyl och skivspelare ärliga återgivare och slutresultatet oftast alltid bra).

Alltså är ny Hifi kass? Och så ger de sig ut på en resa som brukar sluta i retroprylar med mjuff-ljud. De letar bland rörförstärkare och högtalare med papperskoner eller bredbandselement. Allt för att ”kunna spela den musik man gillar”.

De något yngre som letar allt bättre ljud märker förstås också att det ibland är helt olyssningsbart. De tenderar att vilja göra om begreppen. Ofta söker de plötsligt prylar som ger ”en musikalisk tillfredsställelse”. Denna genväg bort ifrån Hifi-intresset brukar beskrivas med ” jag lyssnar inte på hifi. Jag lyssnar på musik”.

Som jag skrivit förut så finns det en fungerande och långsiktig guideline som fungerar oavsett vilket märke man gillar eller vilken förstärkarprincip man föredrar och som hjälper en att inte köpa fel eller hamna i återvändsgränder. Begreppet är High Fidelity. Hög naturtrogenhet (mot originalet) är något som ger dig alla möjligheter att ta dig framåt.

Det finns inga ”musikaliska” apparater. Bara glöm det. Det finns bättre och sämre apparater. En bra Hifi-apparat kommer alltid återge en musikalisk och välinspelad högtidsstund. "Återge" är nyckelordet alltså.

En mindre bra Hifi-apparat kommer inte återge någon musikalisk och välinspelad högtidsstund. (och en musikalisk högtidsstund kan vara allting, det som du gillar oavsett genre)

Vilken vill du ha?

• ”Jag vill ha en som kan spela den musik jag gillar”… Inga problem, välj då en bra Hifi-apparat.
• ” men massor av den musik jag gillar låter vasst och skrikigt i den apparaten”. Jo, och vems fel är det, Apparatens?

Sådär kan man hålla på.

I korthet är det alltså såhär:

Antingen skaffar du en apparat som återger välinspelad musik himmelskt och dåligt inspelad musik dåligt. En Hifi-apparat.

Eller så skaffar du dig en apparat som återger dåligt inspelad musik acceptabelt och välinspelad musik uselt. En ”musikalisk” apparat. Eller en retropryl. En filt över högtalarna funkar också.

Du vet redan vilka apparater vi säljer. Och inte en enda av dem är ”vass”.

Och du, det finns faktiskt inget absolut facit. Inom kategorin riktiga Hifi-apparater finns en riklig bredd av signaturljud, mer eller mindre bas, klanger och attack. Liksom en palett av konstruktionsmetoder, rör, solid state, klass D osv i all oändlighet för att inte tala om upplösning. Men så fort du ger upp själva sökandet efter just Hifi så hamnar du … någon annan stans.