QLN Prestige Three

Okej, mannen har gjort en Signatur som går ned till golvet. Big deal…

Jag har känt Mats Andersen i 15 år. Han har hjälpt till med alla våra QRS-modeller, vi har haft otaliga fikastunder på stan, diskuterat svensk hifi i allmänhet och högtalarkonstruktion i synnerhet. Hela tiden har QLN dåtid funnits med. Hur man gjorde, vad som funkade, vad som inte funkade osv. Det är själva golvet som Mats står på. 

Så köper han tillbaka varumärket, startar tillverkning igen av svenska högtalarmärket QLN. Ganska enastående på sitt sätt. Nya Signaturen är ju en dubbelnatur. Den ser i princip exakt ut som den gamla signaturen. Som är såld i tusentals par på 80- och 90-talet. Då kostade den en liten bit ovanför 10 000kr. Nya Signatur går på 50 papp. Mentalt tvärstopp för de många som minns den och för dem som fortfarande äger dem. Inte lätt att sälja av just den anledningen. Tittar och lyssnar man enbart på konstruktionen i förhållande till prislappen är det en klockren högtalare som har allt man kan önska av en lite större stativare. Helt omgjord i allt och en av världens förmodligen mest genomarbetade högalarkonstruktioner, nu inne på 30 år+ av putsande och förfining.

Där står vi och Mats lanserar en lutande skapelse vid namn Prestige Three. Okej, mannen har gjort en Signatur som går ned till golvet. Big deal…

Sen får man se den. Den fullkomligt andas självförtroende. Finishen är absolut i topp. Formatet känns nätt och fräckt. Man börjar hoppas att den levererar, man ser en produkt som kan gå hem hos de ganska många som gillar den här typen av mer intim skapelse. Tänk Karma, mindre Marten, Totem och Viennas Mozart för att ta några exempel.

Vid första lyssningen är den ganska klar, delningsfiltret ligger i de traditionella ”plock-lådorna” bakom högtalarna som vi använt i massor av nya konstruktioner för att lyssna fram nya idéer.

Det låter mycket bättre än väntat. Tummen upp. Lite orolig för priset. Delningsfilterkvalitet, bästa WBT, medar i metall, lutande låda…

Några månader senare är det Göteborg Hifi-show 2018 och man undrar vad det är som händer. Som de spelar! QLN Prestige Three trollbinder de flesta besökarna.

Nu skall jag berätta vad som händer, här i ett av lyssningsrummen hos Hificonsult Örebro.

En högtalare låter ju så bra som elektronik och rum tillåter den att göra. Rummet känner jag såklart. Det är ganska eländigt, lite klapp-eko, en baspuckel vid 50-70 Hz. Högtalarna hamnar alltid ganska långt ut från bakväggen för att få ordning på förhållandet basnivå, basattack och basdjup. Detta gäller stora såväl som små. Vi har som alla andra tejpat i golvet och ritat dit position och vilken högtalare det gäller. Det blir en sweetspot som är smal men magisk. Bredare mellan högtalarna än avståndet lyssnare-högtalare. Minskar ju dessutom reflexer i sidoväggar när man vinklar in.

P3 hamnar på samma plats som de stora Vienna The Music. Bara det är ju en indikation…

Med ett försteg AVM SD 8.2 till nya kelgrisen slutsteget Audio Analogue Donizetti (250W som dubblar vid halverat ohm-tal) och Transparent Ultrakablage genomgående spelar P3 som något som försöker bestrida naturlagarna.

Ibland läser jag på diverse forum att en högtalare ”låter mindre hifi” och det skall då vara en god egenskap. Motpolen till det tänks då vara en mer ”musikalisk” presentation. Något som man vill leva med, som är roligt att spela på. Som om man står lite över, har hittat kärnan, musiken. Rent nys om ni frågar mig. Det är när en högtalare spelar Hifi som den är riktigt bra. Det är en tankevurpa av stora mått att själva fundamentet för all musikreproduktion - Hifi, alltså hög trovärdighet - skall förbättra upplevelsen om den inte är närvarande i maximal utsträckning. Förmodligen är det bristande erfarenhet hos utövarna parat med krängarnas hitte-på-uttryck om att produkterna är just ”musikaliska”. Man säljer på en anti-känsla. ”Inte så mycket hifi”. Jo tjena. Grogrunden måste vara alla dessa vedervärdiga högtalarkonstruktioner med ljus klang och en överdriven känsla av detaljer och ibland dynamik. Det mina vänner, är INTE Hifi.

Åter till QLN Prestige Three alltså. Den spelar Hifi och inget annat. Någon skulle säkert kalla den ”musikalisk” och jag skulle inte protestera i just min uppsättning i rummet med just min elektronik kopplad. Det är ju dock inte vad det handlar om egentligen men i det här fallet känns det onödigt att dissekera ytterligare, ni har fattat min poäng. Glöm den inte, så underlättar det att inte gå fel i djungeln framöver.

En platta som återkommande spelas här är Armstrong/Ellington ”Dukes Place”. Vi har den i 24 bitar på vår NAS. Det är en upplevelse i inspelningsteknik från 1959 (om jag minns rätt) och den kan låta bra. Eller mycket bra. Eller så kan den låta P3-bra, helt utan tanke på någon radiokanal. Rösten på Armstrong har en naken klang med mycket diskantinnehåll som kan tillta åt det ljusare hållet. I Prestige Three är den stabil, punktformig, väsande ljus och man har en liten aura av inspelningslokal just runt den. Man ser Satchmo`s läppar och mimik och breda leende. På ett sätt jag bara har hört i Tidal Piano Diacera förut. Eller en Tidal Sunray för den delen, på Munchenmässan 2010. Tunga stabila pjäser, diamantdiskant, stabila prislappar på en ny Volvo V90 och uppåt.

Pianot är organiskt och svänger, blåset (klarinett, trumpet, trombon) placerar sig exakt i en halvmåne med ytterändarna utanför högtalarna. Första solot är en klarinett på höger sida som avslutar med en lång drillande tonsekvens som i de flesta högtalare låter som samma tre toner. I P3 hör du alla fem tonerna, varje gång och det blir plötsligt ett meningsfullt solo, framför ett utdraget drillande. Sammantaget en skyhög Hifi-faktor som låter både höger- och vänsterfoten steppa runt och det är svårt att sitta still.

En mer Hifi-nördig inspelning är ju Peder af Ugglas instrumental ”1987”. En tät, mjuk och lite mörk ljudmatta. Pianot startar i nedre halvan, trummorna hänger på och basen ligger under och morrar. Låter bra på de flesta anläggningar. Med Prestige Threee simmar man omkring bland alla lager och finesser på inspelningen, omgiven och kramad av det sonora soundet. Här kan man också ana högtalarens storhet i att vara jämn i hela registret. Den här maffiga låten körs ut utan att någon frekvens sticker ut. Vilket innebär att Prestige Threee gör samma jobb som de flesta stora högtalare vi haft i samma system. Pianots bassträngar har både anslag, vibration och en tyngd och delay som får inbrottsgallret i fönstret att vibrera och golvet att kännas under fötterna. Ett par besökare kom in just då och frågade efter en stund om subwoofern. Jag berättade att det inte fanns någon och de sa ”du skojar?!” och gick och letade i hörnen. Samtidigt kliver dynamiken fram och slår dig på huden när trummorna drar till, virvelkaggen bearbetas, klart och tydlig relief framför det andra. Det är spöklikt.

Ulf Lundell har gjort en fantastisk låt som heter ”Bartender” med en enastående basspel av Matts Alsberg på plattan ”Utanför murarna”. Sax, piano, trummor, sång, naket, vackert avskalat, alkoholiskt hopplöst och nedstämt. Men Ulf Lundells röst är svår att få fram. Den är ofta en smula för laid back, som en liten tunn filt framför munnen. Du hör varje ord men saknar mimik, väsande och alla de där små ljuden som en närmickad sång brukar ha. Men… nu har den det. Med QLN Prestige Three höjs inte röstens db. Men alla de små små ljuden framträder tydligt i det där lite försiktiga.

Lyssningsrummet här är på 40 m2. Jag kan inte spela Yello på brottarvolym eller skrämma folk med helikoptern i Pink Floyds The Wall som med Monitor Audios Pl 500 eller få lyssnaren att tappa koncepterna helt med Michelle Chocked på Burmesters demoplatta från 2004 spelat genom Skaaning-mellanregistren i QRS Mist/Sky High… men det är väl ungefär allt jag inte kan göra. 

Två element och en låda, det är nästan att trotsa naturlagarna och för 85 000kr paret är det ett hån mot de flesta högtalare som kostar dubbelt.

Den gode Mats har skapat en ny plattform att stå på. Det är väldigt långt till QLN anno 1999.