Vienna Liszt Imperial Grand Reference

Det tog lite tid att få klart vad detta var för ett djur. Direkt ur kartongen så stod det klart dock klart att något har hänt jämfört med föregående Liszt. Epitetet ”Reference” innebär liksom på de två småsyskonen Beethoven att elementen är av den nya lite för ögat udda platta/halv tennisbolls-konkava sorten. Och liksom på småsyskonen så fanns här plötsligt en fastare basgång och torrare dynamik än i föregångarna. Även coax-elementet i den vridbara toppen är annorlunda – och låter annorlunda.

Om man utgår ifrån Vienna Beethoven Baby Reference så får man mer av allt i Beethoven Concert Grand Reference. Den större Beethoven har större kabinett, större och fler basar och ger en mer avslappnad och lugn spelstil. Inte för att den mindre är nervös, det gäller ju alla Viennas högtalare, de är väsenskilda varelser jämfört med de in your face treble/midrange detailmissfoster som blivit populära de senaste tio åren…

Men om en Beethoven Baby Reference är en trygg och välbyggd sexcylindrig rak diesel från BMW så händer något helt annat när du vrider på startnyckeln i den större Beethoven. Du som har stått nära när en Caterpillar dumper som drar igång förstår skillnaden. Det är en förnimmelse av kontroll, baston, vibration i luften och det lite motsägelsefulla i att en så stor och stark kan låta så lent och kontrollerat. Samma känsla som i en stor fartygsmotor från Wärtsillä. Det rasslar eller tickar inte, det lever bara till under fötterna, ljudet av modern kompetens.

Den större Beethoven är trygg att lira med och den har musklerna att hantera all musik, även på rejält hög volym. Den känns också en smula nedtonad i diskantområdet, inte så den blir dov, bara precis så mycket att det aldrig sticker iväg i övre registret.

Med dessa skillnader på lilla och stora Beethoven tar vi oss an Liszt Imperial Grand Reference. Tänk att behålla Caterpillar-basen och på den sätta ett fantastiskt coax-element vilket är vad som hänt. Detta är ett klart steg upp och min tanke när jag hörde högtalarna första gångerna inspelade var ”High End”. Vi var på mässan i Jönköping före sommaren och satte upp en rigg med AVM SD 8.3 och SA 8.3, alltså elektronik för en bra bit över 300 tusen och Liszt levererade som Liszt aldrig gjort förut. Tonalt är den öppen och klockren ända upp i stratosfären, den skiljer sig alltså lite från de två Beethoven och det märks att tanken från Peter Gansterer är just detta, en klart bättre högtalare, låt vara för en rejäl slant extra.

Jämfört med den förra Liszt finns det klara skillnader. Den äldre med sina genomskinliga drivers var alltid imponerande och man kunde skjutsa på ordentligt. Nu verkar det inte finnas någon gräns alls. Basen går djupt och slår hårt, AVM:s SA 8.3 är en best på 52 KG som har massor av muskler och här var det bara att höja. Och höja … Rent ljudkvalitetsmässigt spelar nya Liszt mer separerat än de mindre syskonen. Ett bättre basfundament och separat topp för de övre registren tillsammans med bättre delningsfilterkomponenter ger att alla register kan lira där de trivs som bäst. Men det som gäller känslan av trygghet är samma här, man upplever att högtalaren klarar allt och när man hört det släpper man de tankarna och njuter av musiken.

Vi brukar ju spela en del svåra stycken för att testa nya högtalare och Michelle Shocked ”Quality of Mercy” från filmen Dead man walking:

https://www.youtube.com/watch?v=Ru7cNCmR6Mk&list=RDEMDvCysiwfuEi_-A6ID3MeVw&start_radio=1 

låter väldigt olika på olika högtalare. Här handlar nästan allt om en virvelkagge som har ett fantastiskt sound och en tungt klipp med ett mycket kort decay. Den gamla Liszt hade en tendens att låta som om ett barn lekte med kastruller och lock på golvet i mammas kök. En överdrift förvisso men ni fattar klangen. Nya Liszt klipper till och tystnar omedelbart.

Ett mer finstämt stycke är Ann Sofie Von Otter: Händel - Haec est Regina virginum.

https://www.youtube.com/watch?v=AQlsWaluerk  

En fantastisk inspelning med oerhört vacker stråkklang och stor spännvidd i sången som i de starkaste partierna får håret att stå rätt bakåt. Om man hade något hår alltså …

Lugnt och självklart återger nya Liszt det hela fast med större rymd mellan musikerna och en tystare bakgrund som gör att man ”hör” lokalen bättre. Att inte klicka ned volymen några snäpp när sopranen lägger hela magstödet bakom sången säger mig att låten håller hela vägen.

Nya Liszt är alltså öppnare, friare och mer solid i klangen och förtjänar elektronik för mer än sitt eget pris. Ett betyg så gott som något J

Kringutrustning:

AVM SD 8.3 (triodförsteg/streamer/DAC)

AVM SA 8.3 stereoslutsteg

Transparent XL Powerisolator

Innuos Phenix Net

Transparent REference Generation 6 XLR

Transparent Reference Generation 6 speaker cable

HRS Isolation platforms M3X2

Bilder Per Nilsson