Att vara Hifi-handlare har sina sidor. Å ena sidan måste man ha populära produkter som till viss del säljer sig själv. Man lutar sig åt att marknadsföring från de stora skall skapa intresse, produkten vara lite lättare att sälja. Tänk varumärket Dynaudio, de jobbar hårt för att vara i människors medvetande hela tiden som ett premium-alternativ. Rent generellt kanske det går att ha en sådan butik. (och inget ont om Dynaudio) Men undertecknad skulle dö av tristess av att sälja Technics skivspelare, Dynaudio högtalare, Hegel förstärkare och vadå? ... Supras kablar?  

* edit 7 dec: (på förekommen anledning ... eftersom Technics Sverige får telefonsamtal från mina kära kollegor i branschen som inte missar ett enda tillfälle att insinuera att man pratar skit om produkter ... Tadaaa: Inget ont om Technics skivspelare heller! 

Dessutom, så fort något slår igenom riskerar du stå med något som "alla" säljer. Och så lite prisjakt på det, kunder som letar lågt pris. Snark ...

Drömmen skulle ju vara att bara ha sådant man själv gillar skarpt, sådant man kan stå för, som den entusiast man är. För det finns olika typer av företag. Många säljer det som är inne för tillfället, det som kunden "vill ha". Andra säljer allt, alltså oavsett vad kunden vill ha så har butiken - eller oftast webbutiken - varan. Butiker av normal storlek har på nätet 20 olika skivspelarmärken, 15 olika högtalarmärken, 30 olika elektronikmärken ... Den typen av butik lever sitt eget liv, vill ha mer omsättning, letar vägar att öka marginal och försäljning. Låter det korkat, vill inte alla det? Jodå, men det där blir ju lite som gamla tiders "brödpräst". Du predikar i kyrkan varje söndag, uppbär din lön men tror inte på gud. Business framför kvalitet.

I den omvärlden skall man som entusiast försöka förmedla magi och glädje. Krångligt intro måhända men vi kommer till saken. En sådan som undertecknad ställer man ju inte i valfritt hörn. Det finns klara åsikter. Att inte supporta skurkstater som Kina till exempel, verkar vara något jättemysko hos både kollegor och kunder. "Allt kommer ju därifrån", jo Tjena ... I min butik finns ett minimum att Kinesiska produkter och då inkluderar jag de här "svenska", "norska" eller "brittiska" produkterna som förr på baksidan hade en märkning som började med "made in" men nuförtiden har inledningen "designed in" ...

Om du som leverantör väljer mig är du förmodligen själv entusiast. Vårt senaste projekt med ett tyskt märke vi började sälja 2015 var tillsammans med en sådan. Tiden går, leverantören växer så det knakar, i Sverige tar jag det på mässor, annonserar, lämnar till test och tar hand om de servicar som tyvärr också ökar i antal. Samtidigt finns såklart "kollegor" som ideligen kontaktar det tyska företaget och vill köpa - nu när det syns på mässor och får bra i test... Nåväl, med tiden kommer en kille med extremt dålig engelska och blir exportchef av något slag. Borta är entusiasm-tänket. Nu kommer kraven, jag bör ha 5 butiker att leverera till om jag skall behålla den fina marginalen. Till saken hör att marginalen alltid varit klen. Dessutom är vi som start 6% dyrare i Sverige än i Tyskland på grund av momsskillnad. Dessutom har företaget en egen webbutik med europapriserna angivna. Det hjälper ju knappast ... Så jag frågar vad han menar med fin marginal. Då beskriver han marginalen och det framgår snabbt att karln inte kan räkna. Han har inräknat svensk moms som om den inte betalades vidare till staten. 

Sen går det utför, det slutar vara kul att sälja märket och servicarna blir också fler. Jag har på mitt fraktkonto mer än 10 tysklandstransporter sedan i våras. Det slutar som det brukar: (sälj mer! Eller bli av med märket.) Man blir osams, tar ner skylten. Och som pålägg försöker man såklart så split i leden genom att ta bort Örebro men inte Sävedalen på europakartan. Så går det till när entusiasmen försvunnit.

Nu är de flesta produkterna utsålda och jag kan kika på något annat. Men vadå för annat? och vem förstår att en entusiastbutik kan vara guld värd, (tills man börjar kräva högre och högre ...) Men viktigare ändå, vad finns det för något jag VILL ha och som INTE krånglar. Man får använda sitt kontaktnät. Jag ringer två VD:ar i Europa, beskriver historien och vad jag söker och båda säger: Accustic Arts! Hört namnet men kan inget om det. Googlar, läser tester, kollar Hifishark, pratar med Jochen Voss på Accustic Arts. Tar hem en Accustic Arts POWER III mer på chans, och detta är beskrivningen av den förstärkaren och av Accustic Arts som jag upplever dem så långt.

Accustic Arts POWER III:

Gammal räv som sagt. Har sett ganska många på ytan snygga byggen till väldigt hög prisklass som i verkligheten låtit OK men inte mer. Man är misstänksam, förväntningarna är lågt ställda. Detta kan bli ännu en kostnad på chans-kontot. Det kommer en vanlig kartong av god kvalitet. Man öppnar den och det första som syns är topplockets urfrästa logo. Snyggt som synden. Under apparaten ligger en trälåda med loggan på. Enkelt men välgjort. I den ligger tillbehör och ett certifikat. Där står vem som förberett produkten, en annan har byggt ihop den, en tredje har satt den på testbänk och i detta fallet har person nummer ett godkänt slutresultat och skött packning. Inger onekligen ett visst förtroende.

Upp med maskinen, strömsätt, koppla ... hoppsan, snygg! Och visserligen lyser det i displayen av blå siffror, men de har bra ljusstyrka och är tydliga även från lyssningsplats. Mer plus på kontot. Den fjärr som följer med är av plast och har volym upp och ned. Inget annat. En annan mer komplett sak i aluminium finns att köpa till. Personligen så gillar jag när pengarna går till det som räknas, ljudkvalitet och byggkvalitet. En kostsam fjärr som kan allt men i 99% av fallen bara används till - just det, volym upp och volym ned - kan ju den köpa som önskar den.

En liten finess i Accustic Arts värld är dammskyddet för hörlursingången. En vanlig 6,3 mm ingång på fronten. Den har en plugg i sig med ett kromat och polerat huvud, ser ut som ett reglage snett nedanför volymratten. Ingångsväljare till vänster, volymratt till höger, precision i känslan som de andra tyskarna vi haft här i butiken, alltså ett lager inblandat på axeln. Bra så långt.

Baksidan har full uppsättning RCA och XLR liksom full uppsättning digitala ingångar till den referens-DAC som följer med förstärkaren.

Terminalerna för högtalarkablarna är en fröjd och av finaste märke.

Men som man säger i det regniga landet: "the proof of the pudding is in the eating".

Först, en liten utvikning

De senaste åren har ljudideal och praktik här på Hificonsult gått från fullregister och very loud till mer sparsmakad high fidelity. Vårt område inom hifi är ju en karta av nischer och specialområden. Allt från de halvreligiösa rörälskarna som har seanser med rökelse (japansk) och lampor från andra världskriget (Mullard och Ryssland och ... någon helig NOS-graal...) ihop med helt extrema högtalarskapelser som kan liknas vid någon nostalgisk LSD-tripp. Till 14-kanalers biosystem med dubbla DSP-datorer, klass D-förstärkeri och en skärm större än vad vardagsrummet är brett... Gör valfria nedslag bland eländet kassettbandspelare (HUR blev de aktuella igen?) och den vanliga vurmen för allt som tillverkades på 60- och 70-talet. Det är, milt talat, en brokig karta.

Så, från några av våra rötter med Krell, Audio Research, Accuphase och Wilson, Martin Logan, Apogee osv ... till vadå? Burmester var en utmärkt partner, låg servicegrad, brett sortiment. AVM var superkul i början och hade både bredd och höjd även om instegen var ganska bleka och i klass D. Not so kul mot slutet. Audio Analogue har känts prisvärt men inte något att förälska sig i. Hela branschen känns ibland en smula populistisk. Man springer åt det håll kunderna önskar. Alltså är det mesta idag rör eller rörhybrider. De AVM vi sålde mest av hade triodrör i förstegsdelen. I lyssningsrummet just nu har vi den magnifika Engström Arne. 2x30W av fyra stycken 300B och prislapp på 350 tusen. De som gillar rör hittar ju hem där och jag fattar grejen. Den är aldrig såsig, man kan simma omkring i det där soundet, njuta av upplösning och tjusig diskant, kraftfull bas och ett ljud som aldrig känns jobbigt. Jämfört med en McIntosh som brukar vara i facket "snygg men trött" är det alla rätt. Men det är inte mitt ideal. 

Och just ordet "ideal" har ställt till det allmänt. Idag skall alla hitta "sitt" ljud. Det ligger i linje med att vara sin lyckas egen smed, välja och ta ansvar för sin egen pensionsförsäkring, ha en god smak som man kan dela på sociala medier och helt enkelt välja något unikt. Just för dig! Jag har skrivit om det där på annan plats här på bloggen, se "Hifi och de förvirrade begreppen" 

Vad är då "mitt" "ideal"? Om det nu är fel att leta sitt ljud?

Jo, begreppet är high fidelity, förkortat Hifi. Du vill höra vad de gjorde på inspelningen. Din anläggning skall vara en reproducent. En glasklar vägg mellan dig och studion eller livekonserten. Med alla plus eller minus, med eller utan berusade ljudtekniker, heldöva urlakade DJ:s som fått i uppdrag att ratta tillställningen, med eller utan extremproffs på ljudkvalitet (Jan Eric Persson, Palmcrantz, Alving m fl) så är det du vill höra precis det som hände vid inspelningen. Det kommer aldrig finnas ett exakt facit men det är målet att sträva mot.

Hur gör man det då? Bra är bra, eller hur? (som danskarna säger: "lyder det gott är det gott", tillåt mig att protestera) Om det låter dåligt är ju saken enkel. Men just den där tillagda gosefaktorn, det "musikaliska" som man försöker tillskriva själva apparaten, det som alltid "lyder gott" är en säljpitch. Gå inte på den.

Vad hade nu allt detta att göra med Accustic Arts POWER III?

Jo, den försöker inte ens charma eller förföra dig. Jag hade nästan glömt hur det kunde låta när en förstärkare är REN. I flera år har vi gillat och sålt allt mer skimrande och tilltalande produkter ljudmässigt. De har alltid varit på rätt sida vågar jag påstå, aldrig det där sonora myskoxeljudet som en medioker rörförstärkare kan ge. Men de har konstruerats för att "låta bra". Och det är ju såklart inget fel i det. Jag har älskat AVM SD 8.3 och Audio Analogues Absolute, det är lysande produkter till ett ganska högt pris. Engströms Arne kan charma brallorna av dig och jag säljer den gärna.

Men så kommer den här...

Den ger sig ut på den vassaste eggen du kan hitta, viljan att enbart förmedla.

Exempel på låt som ofta spelas här, Ray Browns "The real blues", en live från Loa, Santa Monica 1988.

Efter intro, pubikskratt och inledande basslinga kommer Gene Harris mördarpiano. Jag har sällan hört något med den attacken och nakenheten och han lirar, hamrar, svänger och man tror att diskanterna skall komma ramlandes ur högtalarkabinettet... På en enkel förstärkare funkar det dåligt, det blir grått, grusigt, till och med ditt på topparna. Med en myskoxeförstärkare känns inga attacker, man följer skalan upp sen ned, bra piano tänker man lojt. Med de duktiga förstärkarna klaras det hela av med bravur, man får tonen, anslaget, det rena och häftiga, AVM fixar det, Absoluten fixar det. Men som med så mycket annat så krävs det någon som gör det ännu bättre för att man skall förstå. Accustic Arts III tar bort allt i bakgrunden på pianoanslagen, pianots lådklang (det är ju ett fyrkantigt byggt mekaniskt instrument) framträder och de massiva ljusa tonerna slår ut i rummet som polerade isbitar.

På plattan med covers på Leonard Cohen som jag fick en kväll i Västerås av en kund spelas Cohens "A thousand kisses deep" av Tower of song, ett gäng från Kanada.

Sång och kontrabas. Inspelning i världsklass som börjar med ett basintro som vibrerar av värme, djup och studioklang. Här i butiken låter det olika på olika anläggningar, basen kan kännas längre bort, eller tjock och onyanserad, ibland på de billigare riggarna stålsträngad (!) eller bara slapp. Med Accustic Arts III får man hela kakan. Värmen, distinktionen, studioklangen, man kan ana var mickarna placerats och så dyker sångaren upp, knall fokus i mitten, levande, verklig ... Det är imponerande i alla anläggningar i butiken, märk väl. Men det här ...

Ytterligare en gammal goding är Harry Belafontes platta Belafonte sings the blues och låten "A Fool for you".

Det är en 60-talsinspelning med bandbrus och rörväs, likväl en fantastisk inspelning och det går inte att utvinna mer ljudkvalitet än vad som finns i materialet såklart och frågan är då vad en POWER III gör bättre än de andra? Det är lika bra ordning på 3-D, studions naturliga och pålagda ekon är lika tydliga, basen lika småmullrig men rösten ... I de bättre förstärkarna hör du när Belafonte andas. Du hör tydligt när hans röst spricker en smula på det sätt den brukar göra. Men nu hör man det lilla väset av läckande luft i flera av tonerna i sången. Det är nytt. Det är världsklass i upplösning och det ger materialet en superrealistisk närvaro långt ifrån vad nybörjare kallar för "hifi-ljud" (ni vet de där som lyssnar på musik, inte hifi).

Malias platta Convergence och låten "Magnetic Lies" är en annan standardlåt i butiken.

I de enklare anläggningarna är det som att sätta på en låt och så pågår den tills den är slut knappt 4 minuter senare. För varje bättre steg uppåt man tar ju mer hör man Boris Blanks hantverk och låten växer och blir intressant. I finrummet är det stor skillnad i lager på lager och bastryck mellan intro och huvudlåt. Här är det ju omöjligt att veta hur det skall låta, allt är syntetiskt och kört genom ett gäng mixerbord och datorer. Men spelad genom Accustic Arts POWER III vecklar den ut sig, både uppåt och nedåt, ett myller av finkorninghet och jo, saker man inte hört förut... De dubbla syntbaspulserna som inleder och ligger kvar i hela låten låter med POWER III annorlunda. Nu hörs även den lilla distinkta inledande attackljudet, högt upp i frekvens. Trummorna har mer livlighet, high hat och dess snabba påpiskande av en trumstock (hur nu det funkar i trummaskinvärlden) tydliggörs, man förnimmer luft mellan slagen, frenetiskt tempo, inte bara ett snabbt rasslande. Det svänger helt enkelt mer. 

Med denna förstärkare städas allt.

Mer upplösning? Yes. Vasst? Nej.

Mer detaljer? Yes. Jobbigt? Nej.

Finns det NÅGOT negativt att säga om den här förstärkaren då?

Att den inte har en lillebror för halva priset.

Är det butikens bästa förstärkare? Nej, Vinnie Rossi Brama är fortfarande någon form av "Facit" som gör precis allt rätt. För 2,5 gånger pengarna. Men ändå, som kidsen säger.

Kringutrustning:

Från väggen:

Transparent Opus Powercable

Transparent XL Powerisolator

Streamer: SOtM SMS Ultra LE + SOtM Master clock samt SOtM Black Switch, källa: Qobuz

Transparent Ethernet cable samt USB cable.

Transparent XL Powercord till Merason DAC-1 mk2 och Acoustic Arts POWER III

Transparent Reference XLR från Merason till Accustic Arts

Transparent XL högtalarkabel till QLN P3 och Piega 811

Cozo Coffe, "Lindbacka" i koppen.